Från kupan till färdig honung

Bina bor i en bikupa. Det finns många varianter, de vi har är gjorda av frigolit. De är lätta att hantera och isolerar bra på vintern.
Honungsbin överlever inte i det fria i Sverige. Längre söderut bor de gärna i ihåliga träd, men här fryser de ihjäl. Bikupan är uppdelad i en bodel och en del för inlagring av honung. Lådorna skiljs åt av ett galler, så att inte drottningen lägger sina ägg där honungen ska vara. När skattlådorna är fulla och honungen är täckt av ett lager vax som bina tillverkar, då tas lådorna till slungrumnet och bina får nya lådor att lagra honung i. Biodlaren tar aldrig all honung, bina kan bli hungriga på sommaren också och då vill de äta av honungen de samlat in. På hösten får de mat av oss (bifor, som är en sockerlösning) så att de har gott om mat över vintern.

 

Det är viktigt att ha koll på sina bin. Man tittar så att det finns en drottning, arbetarbin och yngel och att de allihop mår bra.

För en biodlare är första vårkollen en efterlängtad händelse!

För att man ska kunna slunga honungen ur ramarna måste vaxet tas bort. Det är ganska så mycket jobb, men helt nödvändigt, för är vaxet kvar, så blir honungen kvar i ramen. 

När honungen runnit ur slungan silas den. När det är gjort rör mani lite färdig honung för att honungen ska kristallisera sig snabbare. Efter det brukar vi röra honungen ytterligare någon dag och sen tappas honungen på burk. 

Tappas på burk

Honungen kyls i svalen till den är klar

En sista koll av locken så allt ser bra ut, på med etiketten, så är det klart!